Den svåra läxan, lärs den?
Vi har i dagarna fått bevittna den svåra katastrof som har drabbat området runt Indiska oceanen. Och vi hjälper till att samla in pengar till de som har drabbats av olyckan där borta.
Om man nu törs flytta blicken tillbaka till Sverige och rikta kritik mot den senhet och i början slapphet med vilket hjälparbetet drogs igång. Visserligen var det jultid, men någon beredskap bör det väl finnas. Det är egentligen skrämmande att se den utveckling som det svenska samhället tagit de sista årtiondena. Allt är inriktat på att det ska hända under normal arbetstid.
Det kanske även är så att Sverige idag inte har så mycket att erbjuda, när katastrofen kommer.
Krisberedskapsmyndigheten sov de första två dygnen, sen framträdde generaldirektören och sade, att det finns ingen som har övat för detta, ingen idag klarar av det.
Räddningsverket som man trodde skulle vara där på plats inom ett dygn, hade vid förfrågan inte pengar till detta, tydligen skänkte någon dem en hjälpande hand när det började se illa ut för makthavarna.
I dag en vecka senare har nog alla insett att det är kört. Inte så att man kanske hittar någon mer överlevande, det jag tänker på är alla de som inte är identifierade ännu. Värmen har gått hårt fram med offren, och då är det förståligt att men ej släpper in allmänheten till de platser der offren finns.
Under senare år har det kommit fram en utomordentlig uppfinning som skulle kunna ha underlättat en stor del av identifieringen. Hade man använt en digitalkamera och fotat av varje offer innan man lagt dem i en säck, skulle man lättare kunnat se hur personen såg ut innan värmen gjorde sitt.
Hade man dessutom publicerat bilderna med en viss urskiljning, hade säkerligen identifieringen av de hittade kunnat begränsas till några månader. Nu verkar det troligast att man kommer att hålla på i åratal med detta, och med ett allt osäkrare resultat.
Många kommer nog ihåg branden i Tyresta reservatet, den som inte Södertörns brandförsvar klarade av, utan fick kalla in hemvärnet, som med sina egna befäl försökte lösa uppgiften så gott det gick. Och det gjorde det inte, det fanns ingen ordentlig samband, ingen mat eller någon avlösning. Vid ett flertal tillfällen fick man skyndsamt bege sig från brandhärden och tvingades överge all utrustning, brandsprutor, slangar mm.
Situationen blev inte bättre av att man inte fick ta allt vatten man behövde i sjöarna. Tillsyningsmannen förbjöd detta. Man försökte då flytta de kvarvarande pumparna och ta in sjövatten, men då säckade de ihop. Om det var för hög lyfthöjd eller
om det var saltvatten som slog ut dem, det vet jag ej.
Till slut blev man tvungen att kalla in värnpliktiga från Kungsängen, vilka skulle köra i en konvoj som skulle behöva 10 timmar att komma fram enligt radio Stockholm, men något gick fel i positiv bemärkelse och efter cirka fyra timmar hade de dels börjat upprätta ett radiosamband samt såg till att alla fick mat och att de blev avlösta inom rimlig id.
Denna kompetens och utrustning finns till stora delar inte kvar idag.
Det är väl bara att hoppas att om vi själva här i Sverige någon gång skulle utsättas för en katastrof i form att den helst sker på dagtid, ej under en helg. Samt att den inte är för stor så att det skulle behövas hjälp att flyga skadade till andra delar av landet eller utomlands för vård. Enligt uppgift kan bara ombyggnaden av flygplan en till att de ska kunna transportera skadade bara ske på ett enda ställe i Sverige. Nu är inte troligheten för något sådan, stor, men ändå. Händer det och den tröghet som de som har makten idag visat prov på, då står vi oss slätt. För det har denna katastrof visat, att den svenska beredskapen endast finns i vissa politikers sinnesvärd.
Nationell samling innebar bland annat att alla partier som är med i den, avstår från att kritisera regeringen. Allt för enighetens skull.
Det ska ges en stor eloge till alla som kämpar och försöker finna lösningar på problemen för dagens översvämningsoffer. Ett stort tack!
Till början
Sidor under uppdatering, © JC-WebDesign